Detta inlägg är skrivet av Petra Magnusson
God fortsättning på det nya året! Trots förhoppningar om att vi våra skolor så småningom ska kunna återgå till undervisning i normalläge så får vi förmodligen vara beredda på att mötas digitalt, helt eller delvis, ett tag till. Som har beskrivits i flera tidigare inlägg på bloggen så har det senaste året inneburit många utmaningar för lärare och elever. Samtidigt så har möjligheter att komma vidare med ”digitaliseringen”, som vi så ofta säger, öppnat sig. Vilka varaktiga spår som pandemin kommer att lämna i skolväsendet vet ingen i dagsläget. En förhoppning är att lärare ska bli stärkta i sin tilltro till sin egen betydelse för hur digital teknologi kan integreras i undervisnings- och lärandepraktikerna.
Före Corona hade jag förmånen att arbeta i ett projekt tillsammans med en skola i Skåne. Projektet hade en bakgrund i frågor om den digitala utvecklingen, multimodalitet och undervisning (här samtalar jag o rektor om arbetet)
I en delstudie i projektet, ännu inte publicerad, följer jag samtal i en grupp lärare i svenska och svenska som andraspråk under tre terminer. I inledningen fanns många problem med teknisk infrastruktur men förutsättningarna blev bättre efter hand. Genom de tre terminerna så återkommer några utmaningar i samtalen; utmaningar kopplade till kompetensutveckling, till deras egna behov och yrkesroll, till förändringar i svenskämnet samt till elevernas förutsättningar. Detta överensstämmer med andra studier som har gjorts.
I en språklig analys av lärarnas samtal visar det sig att hur lärarna pratar om ”digitaliseringen” har betydelse för den roll de ger sig själva. ”Digitaliseringen” framstår i samtalen som en aktör som agerar av egen kraft och som för med sig en mängd utmaningar. Lärarna själva framstår inte som agerande subjekt i förhållande till ”digitaliseringen” vilket betyder att deras möjligheter att påverka blir osynliggjorda. Biesta och Tedder (2007) har skrivit intressant om att agens är något som erövras i aktivt engagemang. Här finns naturligtvis en hel del att fundera över när det gäller hur kompetensutveckling organiseras och vilka förutsättningar som lärarna ges att engagera sig utifrån de behov de upplever. Utan att fördjupa det här, kan det konstateras att så som samtalen fortskrider, framstår lärarna utan agens. Det är ”digitaliseringen” som stjäl tid, ger läraren mindre makt och är svår att bedöma. Samtidigt så visar samtalen på betydelsen av tid i förändringsarbete. Min tolkning är att det är tiden över tre terminer som bidrar till att de möjligheter som lärarna ser blir fler efter hand. Men, på samma sätt som för utmaningarna, så är det ”digitaliseringen” som gör det lättare att ge respons, att kontrollera eleverna och som uppmuntrar eleverna.
Det ska bli oerhört spännande att följa hur digital teknologi, som innehåll, verktyg och läromedel (läs detta inlägg inlägg Anna Å), integreras i undervisningspraktiker efter pandemin. Jag tror och hoppas att nödvändigheten att hitta lösningar, tillsammans med den tid som har gått, har bidragit till att förutsättningarna för utveckling är goda. Det är avgörande att lärarnas insatser stärker dem som centrala aktörer och att de erövrar den agens de behöver för att tydligt påverka varför, när, i vad och hur, de digitala möjligheterna ska vara del i undervisning och lärande.
Ref:
Biesta, G. & Tedder, M. (2007). Agency and learning in the lifecourse: Towards an ecological perspective. Studies in the Education of Adults, 39(2), 132-149. https://doi.org/10.1080/02660830.2007.11661545
TIMDA 