Detta inlägg är skrivet av Eva Wennås Brante
I helgen stod det en artikel i min lokala tidning (Ystads Allehanda) om en friskolekoncern som är på väg att etablera en ny skola i Ystad. Talespersonen säger bland annat i artikeln ”Det finns inte något stöd i forskningen för att digitala hjälpmedel ökar inlärningen”. Skolans fokus ska, enligt talespersonen, vara traditionell katederundervisning, parat med skoluniform och klädkod för lärarna.
Uttalandet om att digitala hjälpmedel inte ökar inlärningen provocerade mig och särskilt som forskning användes som alibi. Det finns självklart forskning som visar motsatsen också! Frågan är vilket perspektiv vi väljer när vi betraktar digitala hjälpmedel eller digitala verktyg. Tänker vi, till exempel, att om vi ger en penna till ett barn så blir barnet författare? Eller, om vi ger en fotboll så blir barnet en ny Zlatan? Nej, jag tror inte någon tänker att det är så enkelt. Samma sak gäller för de digitala lösningar som finns tillgängliga. Att enbart tillhandahålla dem är dålig pedagogik. Men att som lärare se vilken potential som finns i digitala hjälpmedel/verktyg/program (välj själv!) för just min elevgrupp, eller min elev, är att vara professionell.
Ta till exempel skrivande. För de yngsta barnen är talsyntes och ”talande” tangentbord en fantastisk tillgång i att komma igång med skrivandet och höra ifall det de skriver blir det de tänkt skriva. Forskning (sic!) visar också att när barn ges möjlighet att samskriva genom att dela texter i ”moln” så ökar deras glädje i att skriva (Baker & Lastrapes, 2019). Det ska poängteras att för att kunna utnyttja tekniken maximalt behöver barn mer exakt guidning i hur digitalt skrivande kan gå till och vilka resurser som finns i programvaror (Engblom et al., 2020). En svensk studie från årskurs ett av Engblom et al. fann att eleverna tenderade att byta ut ord som blev felmarkerade mot mera generella och lättstavade ord. På så vis minskade textens komplexitet. Enligt Engblom et al. finns en stor potential för lärare att instruera, visa och handleda i digitalt skrivande. Så själva ”hjälpmedlet” i sig räcker inte, pedagogen och det pedagogiska tänkandet är A och O.
Förra hösten genomförde Anna-Lena Godhe och jag en studie på lågstadiet med hjälp av lärarstudenter. Studenterna observerade förekomsten av digitala aktiviteter under 162 svensklektioner. Materialet visade både på exempel där elever blev passiva och enbart mottagare av en projicerad bild men också på exempel där elever fick använda sin fulla potential i språkande och vara kreativa, tillsammans. Resultatet kommer att publiceras i en artikel i den danska tidskriften Viden om literacy. Om ni inte känner till den, så rekommenderas att botanisera i gamla nummer via nätet. Länk finns här.
Referenser som nämns i texten:
Baker, S. F., & Lastrapes, R. E. (2019). The writing performance of elementary students using a digital writing application. Interactive Technology and Smart Education.
Engblom, C., Andersson, K., & Åkerlund, D. (2020). Young students making textual changes during digital writing. Nordic Journal of Digital Literacy, 15(03), 190-201.
TIMDA 