Vad är digital bildning?

Detta inlägg är skrivet av Ewa Skantz Åberg

Frågan vad bildning är och vem som bär ansvaret för människors bildningsprocess är ständigt aktuell och dess svar varierar beroende på under vilken tidsepok den ställs. På senare år har denna fråga fått förnyad aktualitet i kölvattnet av samhällets digitalisering. När vi inte bara har tryckta böcker att läsa och konst att ta del av utan även har tillgång till olika digitala medier att hämta kunskap från, hur ska vi då förstå bildning och bildningsprocessen? När vi inte längre fastnar i ”teknikhypen” eller frågan om tekniska hantering, kan vi då flytta fokus och istället börja diskutera digital bildning?  

Teorier om bildning är många och ges inte större utrymme här men förenklat kan vi dock beskriva bildning som ett livslångt lärande, en ständigt pågående process utan slutmål – i detta avseende skiljer sig bildning från utbildning. Den tyske grundaren av Humboldt universitet i Berlin, Wilhelm von Humboldt, ansåg att bildning innebär en kultivering av människan som är möjlig genom hennes föreställningar om och bearbetningar av fenomen i världen. Den kunskap eller de verktyg hon använder hjälper inte bara till att utföra olika handlingar på ett bra sätt utan bidrar också till att hon kan se samband som förändrar eller omvandlar hennes syn på världen (von Humboldt, 2016). Svenska Ellen Key lär målande ha uttryckt: ”bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig”.

Historiskt har ansvaret för folkbildning framförallt legat hos folkbiblioteken, vilket inte är underligt då de varit en central plats där böcker förvarats och där samtal kunnat föras om texters innehåll. Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, och Brit Stakston, mediestrateg, argumenterar i tidskriften Dagens samhälle att det fortfarande är folkbibliotekens ansvar att bilda medborgarna även om samhällsvillkoren förändrats. De skriver att folkbiblioteken: ”borde ha ett formellt ansvar att vara en nod för digital kunskapsuppbyggnad i en folkbildningstradition” (6/3, 2020). I ett svar på detta debattinlägg (19/3, 2020) håller statens medieråd Anette Novak och Martina Wagner med om att biblioteken har en nyckelroll men att fler krafter behövs för öka svenskarnas medie- och informationskunnighet. De ger exempel på åtgärder som regeringen vidtagit såsom satsningar på folk- och regionbibliotek men även andra institutionella satsningar som skolan. Revideringar av läroplanerna har gjorts där skoluppdraget nu tydligt anger att undervisningen ska stödja elevers utveckling av digital kompetens. Så sent som i januari 2021 föreslog regeringen (SOU 21:3) dessutom att skollagen ska ange skolbibliotekens stärkta roll i både utbildning och bildning. Utredningen föreslår att skolbiblioteken ska ha en väl fungerande verksamhet som främjar elevers läsförståelse och medie- och informationskunnighet. På så sätt kan deras kunskapsutveckling i skolans alla ämnen öka liksom möjligheterna att fungera som engagerade och kritiska samhällsmedborgare som deltar i det demokratiska samtalet.

Vad digital kompetens eller digital bildning egentligen innebär är inte helt tydligt framskrivet i den svenska läroplanen. Faktum är att det senare begreppet inte alls nämns (inte heller medie- och informationskunnighet). Godhe (2019) genomförde en jämförande analys av de svenska, norska, danska och finska läroplanerna och fann att även om de uttrycker digital kompetens på olika sätt så kan ändå en slags nordisk tolkning skönjas. Gemensamt i läroplanstexterna är betoningen på ett bredare samhällsperspektiv i relation till digitaliseringen och på att utveckla kritiskt tänkande, och detta menar Godhe kan förstås vara kopplat till bildning. Norge var tidigt ute att i en skolreform 2006 inkludera digitala färdigheter som en basfärdighet jämställt med läsning, skrivning och matematik i läroplanen.  I den övergripande läroplansdelen anges även elevers digitala ’danning’ (bildning) som enligt Krumsvik (2011) fokuserar på elevers deltagande, identitetsutveckling och etiska kompetens i en digital era. Nu flera år senare kan deras erfarenheter vara relevanta för oss i Sverige att ta del av.

Ett ordentligt grepp om digital bildning tar norska Lillian Gran i sin avhandling, Digital dannelse. En kvalitativ studie av digitalisering og identitesarbeid i skolen, som hon försvarade hösten 2020 vid på Høgskolen i Innlandet i Hamar. Hennes övergripande forskningsfråga Hvordan forstås digital dannelse i den teknologirike skolen? undersöks genom analys av norska styrdokument, skandinavisk och internationell forskning och genom intervjuer av lärare och elev om deras perspektiv på digital bildning. Gran konstaterar att digital bildning inte är något nytt fenomen men att den tekniska utvecklingen som förändrar vårt sätt att kommunicera har bidragit till att det bildningsuppdrag som norsk skola har måste omdefinieras. Styrdokumenten och forskningslitteraturen ger dessvärre få ledtrådar till hur digital bildning ska förstås. Den tolkning Gran gör i sin analys av texterna är att begreppet fortfarande handlar mer om nätetikett och källkritik än om utveckling av självständiga, kritiska och reflekterande individer. Otydligheten bidrar kanske till lärarnas och elevernas olika uppfattningar. Resultatet visar å ena sidan att lärarna har en förståelse för att elevernas digitala bildning grundläggs genom interaktion och vad de lär sig i olika miljöer, inte bara i skolan, men att det främst är hemmets ansvar att utveckla denna. Eleverna å andra sidan upplever att lärarnas delaktighet i konflikter som uppstått på sociala medier kan vara förnedrande och ha motverkande effekt. Som en konsekvens av resultaten vill Gran att avhandlingen bidrar med ett teoretiskt ramverk som kan utgöra underlag för skolans systematiska och pedagogiska arbete med IKT i undervisningen. Hon finner det viktigt att elever får använda sitt kunnande och erfarenheter i och mellan olika digitala miljöer eftersom det bidrar till deras identitetsutveckling och att utveckla demokratiska kompetenser.

Den digitala tekniken förändrar våra vanor i grunden, hur vi kommunicerar med andra och våra sätt att ta del av information och kunskap om världen. Dessa vanor ställer krav på oss att inte bara förstå våra egna handlingar och hur de påverkar vår integritet, utan de kräver också att vi lyfter blicken för att se samband och nå en bredare förståelse för vilka konsekvenser digitaliseringen får på olika sociala och kulturella nivåer. Jag välkomnar en vidare diskussion om vad detta kan betyda för den digitala bildningen.    

Godhe, A-L. (2019). Digital Literacies or Digital Competence: Conceptualizations in Nordic Curricula, Media and Communication, 7(2), 25–35.

Gran, L. (2020). Digital dannelse. En kvalitativ studie av digitalisering og identitesarbeid i skolen. (Doctoral thesis, Høgskolen i Innlandet, Fakultet for lærerutdanning og pedagogikk). Elverum: Flisa Trykkeri A/S.

Krumsvik, R. J. (2011). Digital competence in Norwegian teacher education and schools, Högre utbildning, 1(1), 39-51.

von Humboldt, W.  (2016). Teori om menneskets danning:Et bruddstykke. Norsk filosofisk tidsskrift, 51, 179-183.