Detta inlägg är skrivet av Anna-Lena Godhe
Pandemin har som vi alla vet inneburit stora begränsningar för alla. För forskarsamhället har möjligheterna att träffas och lyssna på varandra vid konferenser i stort sett försvunnit helt. Förhoppningsvis kommer detta i gång så smått under 2021 men i väntan på det har jag allt mer börjat vara med på och lyssna på online-föreläsningar av olika slag. I mitten av maj 2021 hölls en konferens på Cypern helt online och med enbart storföreläsningar av både lokala och internationella forskare inom fältet digital literacy. Två professor emeritis föreläsningar har dröjt sig kvar hos mig och jag ska här försöka sammanfatta det jag uppfattade som kärnan i det David Buckingham och Hillary Janks framförde samt försöka sätta fingret på vad det var i deras presentationer som fångade min uppmärksamhet.
David Buckingham har länge varit ett stort namn inom Media Literacy och det var utifrån detta perspektiv som han höll sin föreläsning. Han var kritisk till tendensen att se på Media Literacy som en snabb och enkel lösning av stora, komplexa problem. Ofta har oro kring användning av ”ny” media klassats som mediapanik och under åren riktats mots så skilda företeelser som dansband, motorsågsmassaker eller våld i digitala spel.
Buckingham varnar för att Media literacy kan ses som ett ”quick fix” som ersätter nödvändiga strukturella förändringar. Enligt Buckingham förskjuts ansvaret till utbildare som å ena sidan kan se det som en chans att visa på vikten av utbildning, å andra sidan blir fokus ofta på symptomen, snarare än på vad som orsakat dem. Risken är att de större perspektiven missas med ett så smalt fokus och att media literacy reduceras till att handla om individuell konsumtion, tillgänglighet och säkerhet. I stället understryker Buckingham vikten av att undersöka orsaken till problemen. Media literacy-utbildning måste då handla om en kritisk förståelse, inte om att instrumentellt förstå teknik eller digitalisering. Men han understryker även att strukturella förändringar behövs och att vi behöver prata om regleringar för ”the public good” som tar upp både innehåll, integritet, tillgänglighet och ägandeskap. För att kunna göra det kan inte media stå för sig själv utan i ett större perspektiv ses i relation till kultur och utbildning. Teknik och digitalisering behöver sättas i relation till kultur, ekonomi och politik och inte ses som instrumentella verktyg.
Hillary Janks som varit verksam i Sydafrika och bidragit till hur vi definierar och förstår critical literacy, talade i sin föreläsning om hur de underliggande strukturerna i sociala medier skapar en grogrund för spridning av desinformation. Sociala medier bygger på att information om användaren samlas in och utifrån den skapar algoritmer ett individanpassat informationsflöde där vad användaren får tillgång till utgår ifrån tidigare aktiviteter. I sociala media finns inga filter vilket skapar en miljö där desinformation och konspirationsteorier sprids. Det individanpassade informationsflödet gör att det är lätt att tro att ”alla tycker som jag” eftersom andra perspektiv filtreras bort. Känslor och föreställningar tenderar att amplifieras i denna miljö.
I slutet av sin föreläsning ställde Hillary Janks några utmanade frågor till utbildningssystem och utbildare i västvärlden. De handlade till exempel om hur vi kan få elever att bry sig om alla människor, djur och materiella varelser och få etiska frågor att bli en del av vem vi är och påverka vad vi gör, tror på och värdesätter. Elever behöver förstå hur de påverkar och hur de påverkas av andra, både ting och varelser. Vår existens beror på omtanken om levande varelser och ting, utan den kommer planeten att överleva, men kanske inte människor och djur. Kan vi engagera elever i tankestrukturer från andra delar av världen för att de ska kunna tänka annorlunda och även mana till handling för att förändra? Och till sist, hur kan vi undervisa om kärlek och lycka snarare än hat och rädsla?
Som jag uppfattar det så talar Buckingham och Janks om delvis samma saker men från lite olika perspektiv. De är båda personer som levt ett tag och som därmed har med sig erfarenheter som yngre generationer inte har. Jag uppfattar att de kritiserar dagens utbildningssystem för att inte i tillräcklig utsträckning ta sig an de utmaningar som världen, och kanske då i synnerhet ungdomar, står inför. Å ena sidan, utifrån Buckinghams resonemang, läggs mer ansvar på individer och mer makt ges till storföretag medan stater och regeringar är allt för försiktiga i sin hantering av samhällsutmaningar. Å andra sidan, pekar Janks ut hur de sätt vi idag kommunicerar på bygger på teknologiska strukturer som skapar klyftor mellan människor. Vad har då dessa två perspektiv gemensamt? En sak är att stora teknikföretag (som idag även i hög grad står för förmedling av information och nyheter) på olika sätt ligger bakom en samhällsutveckling som riskerar att hota demokratiska system, samtidigt som de i hög utsträckning fråntar sig ansvaret för denna utveckling. Här uppfattar jag att både Buckingham och Janks trycker på utbildning som central för att motverka detta men att även regeringar behöver ta sitt ansvar. Men det är inte säkert att dessa två aspekter går hand i hand. Buckingham ifrågasätter om regeringar verkligen vill ha ”critical literate citizens”. Med kritiska medborgare utmanas även den makt som politiska beslutsfattare har. Om elever ska utbildas att handla utifrån etiska frågor och med omtanke för världen, behöver även makthavare göra detta. När det gäller frågor kring digitalisering ser jag det som centralt att undvika ett smalt fokus på ”vad tekniken gör” och istället lyfta fram och peka ut att teknik och teknikanvändning inte är neutral utan för med sig konsekvenser för och relaterar till stora politiska och ekonomiska frågor.
Stora perspektiv och strukturella förändringar
Tweet
TIMDA 