Multimodalt meningsskapande och pandemin

Detta inlägg är skrivet av Petra Magnusson

Image by cm_dasilva from Pixabay

Tillgången till digital teknologi i form av plattformar och mjukvara är en av orsakerna till senare års intresse för det multimodala meningsskapandet, också i skolan. Genom datorer, surfplattor och smarta telefoner, med ständigt nya och förnyade programvaror och applikationer, kan vi och elever i skolan kommunicera på sätt som för några årtionden sedan bara var möjligt för dem som hade tillgång till särskild utrustning och, eller, stor talang – och gott om tid! Jag tänker ofta att jag är med om något omvälvande. Günther Kress beskrivning, att i vår tid håller den skrivna texten på att ersättas av bilden och boksidan av skärmen, är en talande illustration (Kress 2010). Utvecklingen innebär möjligheter med utmaningar som vi kan och måste möta, bland annat genom forskning och undervisning.

Under det gångna årets omställning har det multimodala meningsskapandet i min undervisning utmanats. Det finns en mängd verktyg som kan utnyttjas för att förbereda undervisningsmöten där kommunikationen byggs upp såväl verbalt som auditivt och visuellt, med snabba skiften och hyperlänkar. Möjligheterna att utnyttja semiotiska resurser som till exempel färg, storlek, placering, volym, takt och frekvens utvecklas hela tiden i de digitala lösningar som finns att välja bland. Som så många andra lärare har jag upplevt att tillgången på tid har varit en central faktor för att utveckla mina lektionspass i de digitala plattformarna.

Förutom betydelsen av tid, är det särskilt två iakttagelser som utmanat min syn på det multimodala meningsskapandet. Den första rör det multimodala metaspråket – hur vi talar om multimodalt meningsskapande för att förstå vad det innebär, både teoretiskt och praktiskt. I multimodal teoribildning är det viktigt att förstå meningsskapande och meningspotential i olika modaliteter. Att tala om olika modaliteter är ett sätt att synliggöra att betydelse kan skapas på olika sätt. Detta är så klart fortfarande centralt, men för mig har det blivit uppenbart att det jag har störst behov och nytta av är att tala om semiotiska resurser och kombinationen av dem. I min design nyttjar jag form, frekvens, volym, färg, perspektiv, typsnitt och så vidare. Det har alltså blivit ännu mer tydligt än tidigare att det mesta av vårt meningsskapande är integrerat och sammansatt och att utnyttjandet av semiotiska resurser blandas på ett sätt som gör särskiljandet av modaliteter nästa överflödigt. Det multimodala meningsskapandet framstår för mig i sanning som ”blurred” (Cope & Kalantzis, 2010).

Den andra iakttagelsen utmanar hur den digitala teknologin möjliggör multimodalt meningsskapande som samtidigt är flexibelt och kommunikativt i stunden. Likaväl som digital teknologi stärker mina möjligheter att utnyttja en mängd semiotiska resurser, begränsar användargränssnitten mina möjligheter att vara flexibel i rörelse, i rummet och i det taktila meningsskapandet. I mina lektioner via zoom finns inte samma möjligheter som i klassrummet för kommunikativa möten där jag kan utnyttja kroppsliga och rumsliga resurser, till exempel närma mig en grupp studenter, fånga upp en fråga som jag snabbt kan illustrera på tavlan eller kroppsligen gestalta – reella utmaningar som jag tänkt mycket på och som jag upplevt som begränsningar i de sätt för undervisning som det gångna året har hänvisat till. Det är inte användandet av semiotiska resurser i sig, utan snarare mitt behov av flexibilitet och kommunikativa möten som blivit utmanande. Mina mer digitalt initierade arbetskamrater menar dock att de specialutrustade salar som möjliggör detta förmodligen snart finns tillgängliga i min egen dator.

Erfarenheterna från det gångna året understryker inte minst vårt behov av social och fysisk kontakt. De sociala perspektiven i utveckling av digital teknologi är viktiga, inte minst för att kunna diskutera och förstå möjligheter och utmaningar i interaktionen människa och teknologi. Ett spännande tvärvetenskapligt projekt som drivs av professor Carey Jewitt vid University College London, är IN-TOUCH. Projektet utforskar hur utveckling och användning av digital teknologi omformar beröring och taktil kommunikation. Besök projektets hemsida och ta del av en mängd fallstudier med forskning som rör sig mycket längre än pekskärmar och digitala undervisningsplattformar!

Referenser

Cope, B. & Kalantzis, M. (2010). New media, new learning. I Cole, D. R. & Pullen, D. L (red.). Multiliteracies in Motion: Routledge.

Kress, G. R. (2010). Multimodality, A social semiotic approach to contemporary communication: Routledge.

UCL. In-Touch: Digital Touch Communication. Understanding the social character and societal impact of touch as it is digitally mediated – developing novel theory and methods. https://in-touch-digital.com/


Om multimodalt meningsskapande i pandemitider

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: