Är digitala lärresurser ett sämre alternativ till läroboken?

Detta inlägg är skrivet av Anna Åkerfeldt

I dagarna presenterades Läromedelsutredningen – böckernas betydelse och elevernas tillgång till kunskap som lyfte flertalet förslag på förändringar i skollagen samt vad staten kan spela för roll när det gäller läromedel i svensk skola. Initiativet att öka medvetenheten och kunskapen om läromedel inom utbildning är välkommet! Kunskap om läromedel behöver lyftas, diskuteras och problematiseras inom utbildning. Dock finns det delar i utredningen som bör problematiseras och belysas ytterligare då den, som jag ser det, sänder ut signaler att digitala läromedel är underordnat den tryckta läroboken. Det är olyckligt med tanke på dagens användning av digitala resurser såväl inom utbildning som i vardagen. Elever och lärare behöver tryckta läromedel i lärande och i undervisningen likväl som de behöver digitala resurser för att utveckla digitala textkompetenser (Sofkova Hashemi et al., 2020).

I den här bloggtexten vill jag lyfta och belysa två punkter som jag anser läromedelsutredningen förbiser och därmed riskerar svenska elever, om förslagen går igenom, att inte utveckla färdigheter och förmågor som behövs för att navigera i vår samtid. Den ena punkten är avsaknaden av nyansering och fördjupningen kring digitala lärresurser och dess användning i undervisningen och den andra är att digitala lärresurser behandlas som ett sämre alternativ för lärande och undervisning i relation till den trycka läroboken. I blogginlägget används digitala lärresurser för att inkludera resurser som är tydligt kopplade till läro- och kursplaner och avsedda att använda i undervisningen[1] såväl till de resurser som inte har lika tydlig koppling till styrdokumenten.

Den första punkten berör vikten av att vara noga med och beskriva digitala lärresurser och dess användningsområden. Som jag tidigare har skrivit i TIMDA-bloggen ”Välja och värdera digitala lärresurser” finns det en tendens såväl inom forskning som i debatten om digitala lärresurser att i talet om dessa behandla dem som en och samma sak med liknande funktionalitet. Men digitala lärresurser skiljer sig ofta ganska mycket mellan vilken lärresurs som man syftar på gällande aspekter som funktionalitet, didaktik och användningsområde. Det går till exempel inte att jämföra plattformen Hypocampus med ett lärspel som Grow Planet eller med tjänsten Lexplorer som mäter elevernas läsförmåga genom att följa deras ögonrörelser när de läser text via skärm. Hypocampus är framför allt utformad för användning av studenter inom högre utbildning för att studera individuellt medan Grow Planet är en spelbaserad resurs som är anpassat för yngre elever och ska användas i en undervisningssituation. Lexplorer i sin tur är en tjänst för att upptäcka elever som har svårt med läsning i god tid. För att ytterligare komplicera det sker interaktion mellan resursen och användaren och även mellan användare av resursen som kan påverka innehållet som presenteras för användaren vilket får konsekvenser för såväl elevens lärande som lärarens undervisning. Buckingham (2007) pekar även på att det är i det närmaste omöjligt att generalisera vilka konsekvenser implementering av nya teknologier kan ha i undervisningen. Det finns många olika former av teknologier och dessa kan också användas på flertalet olika sätt. Således anser jag att diskussionen behöver nyanseras och specificeras kring vilka digitala lärresurser som avses och hur dessa i så fall kommer att används i skolan och i vilket syfte. Det är också viktigt att framhålla att de är de didaktiska frågorna som ska styra hur, vilka och varför såväl analoga som digitala resurser användas i skolan – inte resurserna per se. Ytterligare en aspekt är svårigheten för en enskild lärare att prova på digitala lärresurser. De faktorer som jag pekat på ovan visar att det svårt att få en överblick av den digitala lärresursen utan att ha testat den tillsammans med en elevgrupp. Till exempel kan det vara svårt att som lärare skapa sig en uppfattning om hur en dashboard, där information om vad eleven har gjort, vilka uppgifter hen har klarat och vilka som återstår och bildar underlag för lärarens undervisning, i en lärresurs fungerar utan att eleverna arbetat med resursen.

Den andra punkten som jag skulle vilja problematisera är att de digitala lärresurserna behandlas som ett sämre alternativ för lärande och undervisning i utredningen.

Ett exempel från läromedelutredning är läsning och att forskning visar att läsning av ”… sakprosatexter är bättre när texten presenteras i tryckt form än på skärm” (s. 136). Det är inte så att jag ifrågasätter forskningen som presenteras i utredningen. Vad som jag vill problematisera är slutsatsen att sakprosatexter i alla lägen är bättre att läsa i tryckt form oavsett vad det har för funktion, utifrån vilken uppgift som ska lösas eller arbetas med, och i relation till ämne och elevgrupp. Läsning av sakprosa texter via skärmen kan bidra till att stärka elevernas läsförståelse av digitala texter som kommer bli alltmer viktig förmåga. Dessutom behöver eleverna vid läsning av digitala texter ha andra strategier för att hantera de olika typerna av tillgänglig information samt strategier för att orientera sig i digitala kontexter (Sofkova Hashemi et al., 2020; Kiili et al., 2021). Det finns därför anledning att titta närmare på läsning i såväl tryckt form som digital för att öka kunskapen om elevers läsförståelse via båda medierna. Läsning som begrepp har vidgats och vi kan inte längre utgå ifrån att sakprosa texter ska läsas endast via tryckt form. Därmed riskerar skolan att missa att utveckla elevernas digitala textkompetenser.

Användningen av digitala lärresurser inom utbildning behöver beforskas ytterligare, framför allt genom att rikta uppmärksamheten på användningen av resurser. Att jämföra trycka läromedel med de digitala för att hitta det mest effektiva sättet för elevernas lärande leder åt fel håll och leder inte skolutvecklingen framåt, som jag ser det. Det trycka mediet och det digitala mediet är inte jämförbara – det är två olika medier som fungerar utifrån olika premisser och har olika funktionaliteter samt kräver olika färdigheter och förmågor av såväl lärare som eleven. Läraren behöver ha kunskap om användningen i sin undervisning och eleven behöver stöd i att lära sig att orientera sig i de olika miljöerna såväl i den tryckta boken som den digital kontexten. Det är orättvist och orimligt, utifrån min synpunkt, att jämföra och anta att det ena är ett bättre alternativ utan att problematisera frågan i förhållande till kontexten. Således är svaret på frågan om digitala lärresurser är ett sämre alternativ än läroboken felställd. Vi behöver ställa frågor utifrån flertalet perspektiv för att belysa och skapa mer kunskap om användningen av digitala lärresurer i undervisningen.

Läromedelsutredningen lyfter även detta att i dagsläget finns otillräcklig kunskap om användningen av digitala lärresurser och kombinationen av användningen av såväl tryckta som digitala lärresurser. På den punkten är jag fullständig enig med utredningen. Här behövs forskning utifrån flera perspektiv för att bredda, fördjupa och nyansera kunskapen om användningen av resurser i skolan såväl analoga som digitala. I väntan på ytterligare kunskap inom området skulle jag vilja lyfta en artikel och två avhandlingar som nyligen publicerats som är exempel på studier som lyfter och problematiserar användningen av såväl digitala som analoga läromedel i undervisningen.

• Samuelsson, R., Price, S., & Jewitt, C. (2021). How pedagogical relations in early years settings are reconfigured by interactive touchscreens. British Journal of Educational Technology, 00, 1– 19. https://doi.org/10.1111/bjet.13152

• Markkanen, P. (2021). Representationer, visualisering och resonemang i geometri: praktiknära studier i digitala lärmiljöer. Diss. Örebro : Örebro universitet, 2021. Örebro.

• Norberg, M. (2020). Från design till meningsskapande: En multimodal studie om elevers arbete med matematikläroböcker i årskurs 1. Diss. (sammanfattning) Sundsvall : Mittuniversitetet, 2020. Sundsvall.

Analoga eller digitala läromedel? Det finns inte rätt eller fel, det finns mera rätta sammanhang.

Tweet

Referenser

Buckingham, D. (2007). Beyond technology: children’s learning in the age of digital culture. Cambridge: Polity.

Kiili, C., Brante, E. W., & Ferguson, L. (2021). Kritisk lesning på nettet. I V. Grøver & I. Bråten (Red.) Leseforståelse i skolen: Utfordringer og muligheter (pp. 113-129). Cappelen Damm: Oslo.

Slutbetänkande av utredningen om stärkta skolbibliotek och läromedel. (2021). Läromedelsutredningen – böckernas betydelse och elevernas tillgång till kunskap. (SOU 2021:70). Stockholm: Utbildningsdepartementet. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2021/08/sou-202170/

Sofkova Hashemi, S., Wennås Brante, E., Cederlund, K., Godhe, A-L., Magnusson, P., Stenliden, L., Svärdemo Åberg, E. & Åkerfeldt, A. (2020). Digitala textkompetenser och undervisning. En metatolkande syntes av forskningsstudier om texter, information och multimodalitet i skolan. Trettonde nationella konferensen i svenska med didaktisk inriktning. Bildning, utbildning, fortbildning. Svenska med didaktisk inriktning, SMDI. Johansson, M., Martinsson, B-G. & Parmenius Swärd, S. (red.). https://drive.google.com/file/d/1XMQ693KXa-UWFFMH6XEfMG6eyLyApVX2/view

---

[1]  Skollagen (2010:800) ska ange att begreppet läromedel avser ett kvalitetssäkrat tryckt eller digitalt verk som är avsett att användas i undervisningen. Läromedel ska överensstämma med läroplanen för respektive skolform och med en kurs-, ämnes- eller ämnesområdesplan samt vara utgivna av ett förlag eller en läromedelsproducent som bedriver utgivningsverksamhet av professionell art. (s. 185)