Digital kompetens – pedagoger som bärare av historien och framtiden

Detta inlägg är skrivet av Anna-Lena Godhe

Flera studier har visat att digitaliseringen förändrar lärarrollen (t.ex. Tallvid, 2015). Men vad innebär det för lärare att vara ålagd att utveckla elevers digitala kompetens och samtidigt förhålla sig till en osäkerhet om för- och nackdelar med digitaliseringen på såväl individuell som samhällelig nivå? Under de senaste veckorna har jag som en del i forskningsprojektet Skolor och förskolors digitalisering och digitala kompetens i praktiken observerat klassrum och barngrupper på förskolor, grundskolor och gymnasieskolor. Det är intressant, och stundtals något överväldigande, att få vara med i dessa olika sammanhang. Jag ska i det här blogginlägget sammanfatta mina reflektioner så här långt!

Att pedagoger är centrala i undervisningen och för vad barn/elever lär sig är inte något nytt (t.ex. Hattie, 2008). Ändå har det blivit väldigt tydligt under observationerna hur viktig pedagogen fortsatt är. Digitala resurser blir vad pedagogerna gör dem till. Det är upp till pedagogerna att utforma undervisningen så att den blir meningsfull för eleverna. Det är upp till pedagogerna att lyfta fram och peka ut det centrala i undervisningen samt att ställa frågor och fånga elevernas nyfikenhet för att tänka vidare och kritiskt reflektera över olika frågor. Detta gör de med alla tillgängliga resurser, en del digitala, andra inte.

I det pedagogiska arbetet i klassrummet samverkar det digitala med det relationella. En infrastruktur av digitala resurser, så som t.ex. lärplattformar, projektorer och laptops, utgör en grund för det pedagogiska arbetet. På lärplattformar finns planeringar och information om undervisningen ständigt tillgänglig för såväl lärare som elever. Det ger en gemensam ram för undervisningen. Ämnesinnehåll tas i klassrummet upp med hjälp av så väl text som bilder och filmer. I matematik för de yngre barnen blir det till exempel möjligt för läraren att enkelt visualisera ämnesinnehåll genom att projicera både siffror och bilder av de tal som eleverna arbetar med. Dessutom kan läraren (och eleverna) interagera med visualiseringen genom att skriva och rita på det som visas samt till exempel lägga till magneter i olika färger för att konkretisera matematiken.

Observationerna visar tydligt att digitaliseringen av svenskt utbildningsväsende är en realitet och en integrerad del av vad det innebär att vara pedagog respektive elev/barn. Det är snarare digitaliseringens roll i relation till samhället i stort som skapar huvudbry för pedagogerna. Det finns en osäkerhet kring vad digitalisering av samhället i stort innebär på längre sikt och kring vad det får för konsekvenser för utbildningssystemet. På senaste tiden har t.ex. en utredning om läromedel (https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2021/08/sou-202170/) , debatter om språklig kompetens (https://www.dn.se/kultur/filippa-mannerheim-haller-sverige-pa-att-fasa-ut-skriften-i-skolan/) och studier om dataspelsmissbruk (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-studie-okad-risk-for-dataspelsmissbruk-for-barn-med-adhd) på olika sätt pekat på vad som ses som problem för det uppväxande släktet. Dessa problem kopplas mer eller mindre explicit till digitaliseringen av samhälle och utbildning. Samtidigt är det en del av pedagogers uppgift att utveckla elevernas digitala kompetens utifrån det som finns inskrivet i läroplanerna från förskolan till gymnasie- och vuxenutbildning.

Att det förs en kritisk diskussion kring digitaliseringens konsekvenser är bra men pågående debatter kan leda till att pedagoger väljer att ta sida för eller emot snarare än att tänka både och. Det handlar inte om antingen eller, utan både och. Vad som anses vara nödvändig kunskap i ett samhälle förändras ständigt. Som lärare står du i korsdraget mellan historian och framtiden och så har det alltid varit. Men att förändringar idag sker snabbare och får en spridning som ibland är global och därmed svårare för t.ex. nationella skolsystem att ta hand om, gör att lärarens roll som förmedlare av både historiskt viktiga kunskaper och det eleverna behöver i sitt framtida liv blir komplicerad. Vi har idag fler frågor än svar kring digitialiseringens konsekvenser på lång sikt – likväl behöver vi vilja och våga diskutera och utforska det tillsammans med våra elever!

Referenser;

Hattie, J. (2008). Visible learning: A synthesis of over 800 meta-analyses relating to achievement. Routledge.

Tallvid, M. (2015). 1: 1 i klassrummet–analyser av en pedagogisk praktik i förändring. Tillgänglig på https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/37829/1/gupea_2077_37829_1.pdf

Pedagoger i (digitalt) korsdrag


 

2 reaktioner till “Digital kompetens – pedagoger som bärare av historien och framtiden

  1. Intressant! Nu är ju inte Filippa Mannerheim representativ – hon är gymnasielärare och en känd digitaliseringsmotståndare. Jag följer projektet med intresse.
    Med vänlig hälsning,
    Mikael Parknäs

    Gilla

    1. Hej! Nej jag är medveten om att Filippa Mannerheim har bestämda uppfattningar om t.ex. digitalisering och att många inte tycker som hon. Men jag tänker att den artikeln här får representera det antingen eller perspektiv som jag menar inte är hållbart. Roligt att du är intresserad av forskningsprojektet!
      Hälsningar
      Anna-Lena

      Gilla

Lämna ett svar till Mikael Parknäs Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: