Varför är det så svårt att bedöma multimodala texter i en skolkontext?

Detta inlägg är skrivet av Anna-Lena Godhe

Sedan jag skrev min doktorsavhandling för snart tio år sedan har frågan om hur multimodala texter bedöms i utbildningssammanhang intresserat mig. I avhandlingen kom jag bland annat fram till att det i filmer som elever producerat främst är det som eleverna uttrycker med verbalspråket (dvs tal eller skrift) som bedöms medan bilder, musik och ljud nästan inte nämndes alls (Godhe, 2014). Jag argumenterade för att det kan innebära att eleverna nästa gång de ska göra en multimodal text väljer att inte lägga så mycket tid och kraft på bilder och ljud eftersom de vet att detta inte värdesätts på samma sätt som tal och skrift. På så vis kan skapandet av multimodala texter komma att förstärka verbalspråkets särställning i skolsammanhang, snarare än utmana vad som värdesätts. I avhandlingen påpekar jag också att skolans styrdokument är vaga då det gäller i vilken grad multimodala texter bör ingå i undervisningen och hur de i så fall ska bedömas. Det innebär att förändringar i vilka uppgifter elever får i klassrummet inte i tillräcklig grad återfinns i styrdokumenten.

Efter att i snart 10 år ha sagt att det är svårt att bedöma multimodala texter och utan att ha hittat vägar framåt, så har jag börjat fundera på om det behövs andra verktyg för att komma vidare. Under denna tid har jag undervisat på lärarprogrammet och även där märkt av hur svårigheter att bedöma multimodala texter gör att de sällan räknas som tillräckliga vid bedömning. Om studenterna ska göra en film till exempel så får de även i uppgift att skriva något om processen eller på andra sätt utrycka sin kunskap med verbalspråket. För att vi ska vara på den ”säkra sidan” vid bedömning och ha ”svart på vitt” vad studenten kan. Jag har även samarbetat och diskuterat bedömning en del med lärare inom ämnen som bild, drama och musik. Inom dessa ämnen är bedömning inte oproblematisk och det är inte så att jag där hittat metoder eller praktiker som enkelt kan appliceras på till exempel språkämnen.

Utifrån de här tankegångarna beslutade en kollega på Malmö universitet, Ann-Mari Edström, och jag oss för att närmare undersöka hur multimodalitet skrivs fram i kursplaner på olika lärosäten (Godhe & Edström, 2021). Vi begränsade oss till kursplaner i svenskkurser som ges inom grundlärarprogrammet och valde ut fyra lärosäten att studera närmare. Kursplaner inom högre utbildning är viktiga dokument som ramar in vad som förväntas av studenterna och de mål som de ska uppnå för att bli godkända på kursen. Samtidigt har lärosäten stor frihet i att formulera kursplaner så även om alla studenter som går grundlärarprogrammet i Sverige ska läsa 30 hp (en termins studier på heltid) i svenska så ser kurserna olika ut på olika lärosäten. Skillnader finns i hur målen är formulerade, vilken litteratur som de ska läsa och hur målen examineras.

Genom att analysera kursplanerna ville vi ta reda på vilka uppfattningar av multimodalitet som kunde urskiljas och hur dessa ramar in förutsättningarna för studenternas multimodala meningsskapande. I analysen försökte vi kombinera fenomenografi och sociomateriell teori. Fenomenografin användes för att urskilja uppfattningar i kursplanerna medan sociomateriell teori adresserar diskursiva förutsättningar för multimodalt meningsskapande.

Utifrån en fenomenografisk ansats kom vi fram till att uppfattningarna kunde delas in i tre teman. I dessa teman uttrycks multimodalitet som något digitalt, som stöd för annat lärande och som kunskapande i sin egen rätt. Det digitala tenderar att överordnas det multimodala och även om multimodalitet ses som stöd för annat lärande så är det oftast fokus på det verbalspråkliga. I det tredje temat hamnar det multimodala i fokus och då handlar det både om det multimodala som idé och om ett praktiskt görande och tränande av multimodala färdigheter och kunskaper.

Analysen visade även på en spänning mellan två sätt att se på multimodalitet där det ena fokuserade representationer och det andra performativitet. Forskarna Judith Butler (t.ex. 1993) och Karen Barad (t.ex. 1998, 2007) har båda skrivit om diskursiva praktiker men medan Butler fokuserar på verbalspråket och hr det konstruerar individer är Barad istället intresserad av hur diskurser materialiseras, hur de blir till. Båda forskarna har också skrivit om performativitet men även här skiljer sig deras sätt att förstå begreppet. Barad hävdar att performativitet handlar om ett görande och aktivt engagerande och ställer det i motsats till en förståelse av performativitet som att skapa representationer som sedan kan bedömas. Denna skillnad kan också uttryckas som en skillnad mellan produkt och process.

För mig säger detta något om bedömning av multimodala texter och vad svårigheterna kan grunda sig i. Så länge performativitet handlar om skapandet av representationer eller produkter för bedömning så kommer det multimodala att ha en underordnad roll. Vänder vi istället blicken mot processen för att förstå hur representationen blev till så kan det multimodala träda fram och bli av betydelse. Varför valde ni den bilden eller det ljudet? Hur bidrar de till att skapa den specifika mening ni är ute efter i samklang med tal och text? 

Det finns en lång tradition av att bedöma elevers representationer och att bedöma processer är inte enkelt men om det är här svårigheten ligger så tänker jag att vi behöver undersöka närmare hur detta kan göras. Hur kan vi dokumentera processen så att den blir synlig för andra? Hur kan lärare stötta elever i detta arbete? Här tänker och tror jag att vi kan lära av ämnen som bild, drama, musik och slöjd där dokumentation av processer också är tydligare framskrivna i våra styrdokument. Man kan också fundera över varför inte processen är så tydlig i styrdokumenten för språkämnena? Processer för att läsa och förstå samt skriva och göra sig förstådd genomsyrar i hög grad vad skola och undervisning är idag och därmed kanske hur elever tränas i dessa processer blir osynligt? Vi tar det för givet. Men med förändrade sätt att kommunicera, där bild och ljud i högre grad är närvarande, behöver vi kanske återigen synliggöra processen för att kunna värdesätta alla meningsskapande uttryckssätt och hur dessa sätts samman för specifikt meningsskapande? Gör vi det kanske vi även kan få syn på och ge utrymme för alla de olika former av meningsskapande som barn och unga (och för all del många vuxna) ägnar sig åt i sin vardag 2022!

Referenser;

Barad, K. (1998). Getting real: Technoscientific practices and the materialization of reality. Differences: A Journal of Feminist Cultural Studies, 10(2), 87–126.

Barad, K. M. (2007). Meeting the universe halfway: Quantum physics and the entanglement of matter and meaning. Duke University Press.

Butler, J. (1993). Bodies that matter: On the discursive limits of “sex”. Routledge. https://doi.org/10.4324/9780203760079

Godhe, A.-L. (2014). Creating and assessing multimodal texts – negotiations at the boundary. [Doktorsavhandling,

Göteborgs universitet]. GUPEA. http://hdl.handle.net/2077/35488

Godhe, A-L & Edström, A-M (2021). Förutsättningar för multimodalt meningsskapande i svenskämnets kursplaner på grundlärarutbildningen. Högre utbildning, 11(3). https://doi.org/10.23865/hu.v11.2995

Bedöma multimodalt eller inte?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: