Nordisk barndom sett i ljuset av den snabba digitala utvecklingen

Detta inlägg är skrivet av Ewa Skantz Åberg

BIld av Peggy und Marco Lachmann-Anke från Pixabay

Vad kännetecknar en nordisk barndom betraktad i ljuset av den snabba digitala utvecklingen? Den frågan ställde sig en grupp forskare från Sverige, Finland, Danmark, Norge och Island och diskuterade den i en serie workshoppar. Gruppen, som kom att kallas det Nordiska forskarnätverket om digital barndom, behandlade en rad aktuella aspekter som exempelvis barns möjligheter till kommunikation, lärande, utbildning, fritid och socialt engagemang i den digitala tidsåldern, liksom digitaliseringens inverkan på barns fysiska och psykiska välbefinnande, säkerhet och integritet utifrån insikter och empirisk forskning. Diskussionerna mynnade så småningom ut i en antologi som gavs ut i somras på Routledge förlag, Nordic childhoods in the digital age. Insights into contemporary research on communication, learning and education. Målet med boken var att sammanställa nordisk forskning inom området, sprida kunskapen och främja ny forskning och innovation som gynnar nordiska länder men även globalt.      

Det nätverket tog avstamp i sina diskussioner var den idealiserade bild av nordisk barndom som målar upp barn som naturnära, självständiga, kreativa och meningsskapande aktörer och att vårdnadshavare och institutioner i samverkan uppmuntrar detta aktörsskap. Den så kallade nordiska modellen tillskriver barn i högre grad än andra länder ett värde som varande i nuet snarare än som ”projects of future citizens” (Kumpulainen m.fl., 2022, p. 2). Den här delvis romantiserade föreställningen ligger ofta till grund för den publika debatt som förs och där olika röster varnar för bland annat att barns viktiga utomhuslek går förlorad till förmån för en skärmbaserad livsstil som påverkar deras utveckling och hälsa på ett negativt sätt. Även den digitala teknologins roll i utbildning ifrågasätts av många på liknande grunder. I kapitlet skrivet av Erstad och Silseth drivs tesen att det är olika uppfattningar om vad barns aktörsskap i relation till användningen av digitala resurser innebär som är den springande punkten och som skapar spänningar. För att komma förbi den ofta polariserade debatten behövs i stället en kritisk blick och analys av den socio-historiska utvecklingen av digital teknologi och utbildning liksom en förståelse för de lokala kulturer, värderingar och kommunikativa praktiker som utgör samtida digitala barndom. 

Nordiska hem är generellt mer teknik-täta i förhållande till hem i övriga världen och små barn socialiseras tidigt in i olika literacy-praktiker genom den goda tillgången på både datorplattor och mobiltelefoner. Kumpulainen m.fl. visar exempelvis hur både barn och föräldrar initierar och förhandlar i digitala aktiviteter och hur detta samspel leder till utökade möjligheter för barn att nära sig skriftspråket och andra symboliska system. En annan studie som presenteras i boken visar hur barn tillsammans utforskar den urbana skogsmiljön och skapar berättelser om den med hjälp av digitala verktyg. I aktiviteterna ses barnen lära tillsammans om naturen och de estetiska erfarenheterna blir betydelsefulla (Renlund m.fl.). Ytterligare en studie som observerade unga i rörelsen “Friday for future” visar att deras engagemang på en social plattform ledde till att de kunde få sin röster hörda i klimatdebatten och på så sätt skapa en unik position som är utmärkande för politiker (Solli & Mäkitalo). Några studier som presenteras i boken är utförda i makerspace miljöer och pekar på att aktiviteter i dessa kan stödja barn kreativitet, sociala färdigheter och ge kunskaper i design genom att barnen får möjligheter att använda tidigare erfarenheter av till exempel Minecraft. I exemplen blir det tydligt att den digitala teknologin öppnar upp för helt andra möjligheter till aktörsskap, meningsskapande och lärande.

Samtidigt framkommer en bild av att teknologin även att kan medföra olika typer av utmaningar beroende på sammanhang. Kapitlet skrivet av Gu∂mundsdóttir m.fl. visar att det finns en oro för att de nordiska språken ska konkurreras ut av engelskan genom att barn exponeras för språket i digitala medier. Studien indikerar emellertid att isländska barn som får en positiv attityd till språket talar och skriver mer på engelska än de som har en negativ inställning och att isländskan inte används mindre. Resultatet av studien kan vara användbar för att utforma en välgrundad språkpolitik inom utbildning och samhälle skriver forskarna. En annan utmaning tycks finnas i förskolan och skolan visar några studier. Exempelvis är lärare tveksamma till att öppna upp klassrummet för den mediekultur som finns utanför och att implementera olika typer av digitala teknologier och läromedel. Anledningen antas vara att den traditionella undervisningen utmanas och lärares roll som kunskapsförmedlare inte längre är självklar.

Om man nu kan tala om en samtida nordisk barndom måste man alltså förstå att barns vardagsliv genomsyras av det digitala och att de sätt barn kommunicerar på och lär är beroende av det teknologiska, sociala och kulturella sammanhang de befinner sig i, vilket betyder att den ständigt är i förändring. Denna argumentation löper som en röd tråd i antologin.

Kumpulainen, K., Kajamaa, A., Erstad, O., Mäkitalo, Å., Drotner, K., & Jakobsdóttir, S. (2022). Nordic Childhoods in the Digital Age; Insights into Contemporary Research on Communication, Learning and Education. Routledge.

https://www.taylorfrancis.com/books/oa-edit/10.4324/9781003145257/nordic-childhoods-digital-age-kristiina-kumpulainen-anu-kajamaa-ola-erstad-%C3%A5sa-m%C3%A4kitalo-kirsten-drotner-s%C3%B3lveig-jakobsd%C3%B3ttir

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: