Detta inlägg är skrivet av Anna-Lena Godhe
Strax innan jul publicerades en artikel som jag skrivit tillsammans med en kollega på Malmö universitet, Ann-Mari Edström, lektor i bild och lärande. I artikeln analyserar vi kursplaner i svenskämnet på grundlärarprogrammet vid fyra olika lärosäten. Vi försöker oss på att analysera det som står om multimodalitet i kursplanerna genom att kombinera fenomenografi och socio-materiell teori utifrån ett gemensamt intresse av att försöka förstå svårigheter med att inkludera multimodalitet i svenskämnet. Till vår hjälp i analysen tar vi begrepp som de två forskarna Judith Butler och Karen Barad båda använt sig av men utifrån lite olika utgångspunkter. Genom att göra detta tycker vi oss se att multimodalitet bjuds in i svenskämnet men främst som något som elever och lärare talar om och försöker förstå med en viss distans. Bedömning i skola och universitet handlar oftast om att elever ska skapa en produkt som blir föremål för bedömning. Istället menar vi att multimodalt meningsskapande ställer krav på ett aktivt görande, eller engagerande, och att processen därför behöver vara i fokus vid bedömning.
Efter att ha skrivit och pratat en hel del om bedömning av multimodalitet under drygt tio års tid menar jag att denna analys är något på spåren, något som skulle kunna öka vår förståelse för varför det är svårt att bedöma multimodala produktioner. Men det ställer krav på ett delvis annat sätt att se på och bedöma än det vi är vana vid. Spännande…fortsättning följer, hoppas jag!
Här kan du läsa hela artikeln – https://hogreutbildning.se/index.php/hu/article/view/2995/6101
Tankar om att bedöma multimodala produkter
Tweet
TIMDA 