Detta inlägg är skrivet av Anna-Lena Godhe
I den nationella digitaliseringsstrategin för skolväsendet betonas målet att digitaliseringen ska bidra till ökad likvärdighet och höjd måluppfyllelse. I studien Skolor och förskolors digitalisering och digitala kompetens i praktiken som jag har lett har 75 pedagoger, från förskola till Komvux, via intervjuer svarat på frågan om hur de ser på relationen mellan digitalisering och begrepp som ökad likvärdighet, jämställdhet och måluppfyllelse. Deras svar ger en nyanserad bild av både möjligheter och utmaningar för att digitalisering ska svara upp mot de mål som satts i policydokument.
Vad säger digitaliseringsstrategin?
Den nuvarande digitaliseringsstrategin för skolväsendet i Sverige antogs 2017 och löper ut vid årsskiftet. Arbetet med en ny strategi är i gång men i skrivande stund har inte den nya strategin offentliggjorts. I strategin som just nu finns betonas digitaliseringens potential för att höja måluppfyllelse och likvärdighet, vilket bland annat uttrycks i det övergripande målet:
Regeringens övergripande mål för den nationella digitaliserings-strategin för skolväsendet är att det svenska skolväsendet ska vara ledande i att använda digitaliseringens möjligheter på bästa sätt för att uppnå en hög digital kompetens hos barn och elever och för att främja kunskapsutvecklingen och likvärdigheten. (s 4)
När fokusområde 1 i strategin, digital kompetens för alla i skolväsendet, beskrivs berörs även ett jämlikhetsperspektiv utifrån tanken att ”ökade inslag av it i undervisningen främjar flickors intresse för it och på sikt bidrar till att minska snedrekryteringen till högre utbildningar med it-inriktning” (s 7). Att ha ett jämställdhetsperspektiv i digitaliseringsarbetet i skolväsendet anses på så sätt kunna bidra till jämställdhetspolitiska mål.
Fokusområde 2 i digitaliseringsstrategin handlar specifikt om likvärdig tillgång och användning. Även om både tillgång och användning finns med i den övergripande rubriken, är målet för detta område att ”barn, elever och personal ska ha god och likvärdig tillgång till digitala verktyg och resurser i syfte att förbättra utbildningen och effektivisera verksamheten”. I delmålen tas även användning upp och man skriver att skolväsendet ska ge alla barn och elever likvärdiga förutsättningar att använda digitala verktyg (s 10).
I fokusområde 3, som handlar om forskning och uppföljning, uttrycks betydelsen av forskning som grund för att bidra till ökad måluppfyllelse, likvärdighet och jämställdhet (s 14). Eftersom forskningsprojektet som jag just nu arbetar med handlar om innebörden av digitalisering och digital kompetens i praktiken, och projektet i mångt och mycket utformats för att kunna bidra till detta fokusområde, så har jag under de senaste två åren både intervjuat pedagoger om detta och även funderat en hel del själv kring frågan om, och i så fall hur, digitaliseringen bidrar till likvärdighet, jämställdhet och ökad måluppfyllelse.
Vad säger pedagogerna?
Till samtliga 75 intervjuade pedagoger (från förskola, grundskola, gymnasieskola och på gymnasial kommunal vuxenutbildning) ställde jag frågan om hur de ser på relationen mellan digitalisering och likvärdighet, jämställdhet och ökad måluppfyllelse. Svaren som pedagogerna gav målar upp en mer nyanserad bild av denna relation än den som ges i policydokument. De visar på svårigheten (eller omöjligheten?) i att bidra till likvärdighet och jämställdhet i skolväsendet utan att relatera till likvärdighet och jämställdhet i samhället i stort. Skolan är i mångt och mycket en spegling av det samhälle vi lever i. Även om skolan är viktig för barns utveckling, så är den påverkan som andra samhällsfaktorer har på barns förutsättningar i skolan och i livet påtaglig och ganska uppenbar för de flesta pedagoger. De försöker bidra men kan inte väga upp för exempelvis socioekonomiska skillnader i samhället i stort.
Något som speciellt pedagoger i förskolan och i de tidigare åren av grundskolan talar om är att de ser det som sin roll att se till att alla barn och elever får en möjlighet att möta digital teknik. Även om många barn idag kommer i kontakt med digitala verktyg i mycket unga år, så uppfattar pedagogerna att inte alla gör det och att de har ett kompensatoriskt uppdrag. Pedagogerna är tydliga med att användningen av digitala verktyg i verksamheten har ett pedagogiskt syfte och sätter det i kontrast till underhållning och spelande som barnen har erfarenhet av från sin fritid och hemmiljö. Applikationer för kreativt skapande samt hur barn och elever kan dokumentera det de gör för att kunna visa för andra nämns som viktiga områden.
Pedagoger för äldre elever säger att deras elever har hög digital kompetens men inte alltid på ett sätt som främjar skolarbetet och deras kunskapsutveckling. Att hålla ordning på digitala dokument på sin dator och på plattformar kan vara en utmaning; det som vuxenvärlden kanske ser som elementärt (som tex ordbehandlingsprogram) har eleverna sällan stor erfarenhet av från fritid eller hemmiljö. Dessa färdigheter är inte enligt läroplaner något som specifika ämnen har ansvar för utan ansvaret ligger på alla inom skolväsendet. Många pedagoger ser ett problem med att det är oklart vem som tar ansvar för vad och att det lätt blir så att ingen tycker sig ”ha tid” att fokusera på dessa grundläggande aspekter av ett digitaliserat skolväsende. På så sätt finns en risk att elever som inte har med sig basala datakunskaper från hem eller fritid, inte har samma förutsättningar att nyttja digitaliseringen för sin kunskapsutveckling.
Pedagoger inom den kommunala vuxenutbildningen har andra förutsättningar eftersom deras elever sällan tillhandahålls digitala verktyg av skolan. Det innebär att eleverna arbetar med en mängd olika verktyg (mobiler, plattor, PC, MAC) vilket kan försvåra planeringen för läraren och även gör det svårt att lösa mindre tekniska problem som uppstår. På så vis har elever i kommunal vuxenutbildning inte likvärdiga förutsättningar för sitt skolarbete.
Något som pedagoger på alla stadier talar om är behovet av att få tid att utforska och utveckla undervisning med hjälp av de digitala verktyg som de har tillgång till. En del skulle vilja ha lite nyare och uppdaterade verktyg, men ingen säger att de har för lite teknik till sitt förfogande. Däremot upplever de att de inte har den tid som krävs för att, gärna tillsammans med kollegor, kunna utveckla en undervisning där de digitala verktygen bidrar till elevernas kunskapsutveckling. Förutsättningar för dem att utveckla undervisningen anser de alltså saknas. Att arbeta och undervisa under pandemin har gjort att många blivit vana vid att använda vissa typer av verktyg men de är inte alltid de samma som de som de skulle vilja ha och behöva utveckla i klassrumsundervisningen.
En paradox i lärarnas svar är att många ser stora fördelar med att kunna variera sin undervisning med hjälp av digitala verktyg. På så sätt kan de lättare möta elever med olika behov vilket kan bidra till att ge eleverna likvärdiga förutsättningar för sin kunskapsutveckling. Här nämns ofta bilder, filmer och ljudinspelningar som viktiga resurser för både elever och pedagoger. Samtidigt uttrycker lärarna en oro för att eleverna har sämre handstil eller har svårt för att uttrycka sig i skrift. Här, menar jag, att snabba förändringar i hur vi kommunicerar, hur vi tar emot och och uttrycker kunskap gör att vi alla står mitt i ett skifte där det är svårt att avgöra vilka konsekvenser dessa förändringar får på lång sikt. Dock borde det vara ganska uppenbart att samhällsmedborgare såväl idag som i framtiden behöver kunna uttrycka sina kunskaper både med hjälp av tal, skrift, bild och andra uttrycksmedel.
Digitalisering av skolväsendet som en spegel av samhället
Att policydokument tenderar att uttrycka ganska enkla samband där det i verkligheten finns en rad aspekter att ta hänsyn till, är sannolikt inte unikt för digitaliseringen av skolväsendet. Dock hade kanske mer nyanserade formuleringar om vad digitaliseringen av skolväsendet ska bidra till kunnat förhindra ett antingen eller tänk, som till exempel att röster ibland höjs för att slopa digitala verktyg i utbildningsväsendet eftersom de inte lever upp till de förhoppningar som uttrycks i policydokument. Som verksamma i utbildning på olika nivåer behöver vi hålla (minst…) två tankar i huvudet samtidigt. Vi utbildar för ett digitaliserat samhälle och för att göra våra elever rustade att kunna bli aktiva samhällsmedborgare. Digitala verktyg i undervisningen kan innebära svårigheter men att alla elever får möjlighet att använda digitala verktyg på ett funktionellt sätt är en nödvändighet för att åtminstone skapa grunden för ett likvärdigt samhälle.
Tillgången till digitala verktyg av olika slag är grunden för detta men användningen får inte hamna i skymundan. Lärare behöver ges förutsättningar för att utveckla sin användning av digitala verktyg så att det stöttar barn och elevers kunskapsutveckling. Den grunden är inte att ge alla en laptop utan handlar i stället om att kontinuerligt ge lärare förutsättningar för att utveckla sin undervisning. Allt arbete med systematisk kvalitetsutveckling bör inkludera digitala aspekter – det ska inte vara något som läggs på den enskilda medarbetaren.
När det gäller likvärdighet och jämställdhet så har förskolor och skolor ett viktigt kompensatoriskt uppdrag att fylla i att ge barn och elever tillgång till och möjlighet att utveckla sin användning av digitala verktyg för att bidra till deras kunskapsutveckling. Samtidigt kan förskolor och skolor inte fullt ut kompensera för ojämlikhet och ojämställdhet i samhället i övrigt. Där behöver andra samhällsinstitutioner och politiker ta sitt ansvar.
TIMDA 